Äta bör man annars dör man

Måndag kväll och jag vill dela med mig reflektioner ifrån en väninna. Tänkvärt värre…

Jag har skrivit det här flera gånger förut, jag har skrivit det, tänkt skicka det, inte skickat det, skickat det, låtit det bli gammalt, skrivit om det. Sett andra skriva liknande och känt uppgivenheten inför hur det ändå aldrig tas på allvar. Men nu skriver jag det igen i alla fall.

Äta bör man annars dör man, äta gör man ändå dör man… Hur ska man äta, varför ska man äta, när man ska äta, på vilket sätt, hur ofta, hur mycket, hur lite? Varför är det så att så fort någon mår bra av en viss kosthållning så känner man ett behov av att frälsa hela världen med detta? Varför är det så svårt att låta andra människor må bra på andra kosthållningar? Måste samma vara bra för alla?

I personalmatsalen på jobbet är det enda som diskuteras mat. Ibland om det ser gott ut, eller om köttet är lokalproducerat och morötterna ekologiska och det är förvisso inget konstigt inslag i ett lunchrum men det är sällan just det som är i fokus. Allt som oftast handlar det i stället om vad det är eller inte är, om lunchlådan innehåller pasta eller potatis, om det har högt eller lågt GI, om det är fettsnålt eller kalorispäckat, om sockrets vara eller inte vara, om man är på en ”5-dag” eller på en ”2-dag”, om det är naturligt eller onaturligt. Med en ätstörning i bagaget är man (jag) säkert en aning extra känslig men jag undrar om det inte finns mer intressanta saker att prata om än just det? Jag är så glad över att en del människor hittar en kosthållning som får dem att må bra, som får dem att känna sig lugna och harmoniska, starka och friska eller kanske energifyllda och peppade men måste man prångla på alla andra denna kosthållning? Måste man försöka övertala varenda kotte om att just detta är det enda saliggörande?

Man måste vara en otroligt trygg person med ett fullt utvecklat intellekt (det vill säga vuxen) som inte gärna influeras av andra människors tyckande och tänkande för att inte börja känna en aning dåligt samvete eller obekvämhetskänsla över att man äter spaghetti med köttfärssås när det högljutt proklameras pastans illagörande effekter vid matbordet. Det krävs att man har barriärer av stål för att inte påverkas vid tio-fiket när man i lugn o ro försöker äta en smörgås och samtidigt lyssna till diskussionen om att brödet är orsaken till all fetma genom tiderna. Man behöver inte ha haft en anorexi för att börja fundera över hur många kalorier rödspättan med sås som man åt till lunch innehåller, när övriga kollegor är djupt inbegripna i om svältdagens kalorier ska räcka till både en grillad kycklingklubba mitt på dagen och en halv avokado på kvällen.

Jag vill bara skrika ut SLUTA, snälla SLUTA! Ät vad ni vill, gör det ni själva mår bra av men låt andra göra som dem vill. Låt andra slippa höra hur illa ni tycker annan kosthållning än er egen är! Det är inte konstigt att så många mår dåligt över mat när det pratas om att synda och att göra fel och att göra rätt. Det är inte konstigt att barn och många vuxna får/har ett stört förhållande till mat när vi många gånger tar bort glädjen från maten! Vi tar bort en lustkänsla och istället för att göra middagsbordet till en umgängesplats gör vi det till något många förknippar med obehag, skuld och kaloriräkning.

Låt maten tysta mun säger jag inte men prata om något annat istället, en bra bok, en film, fotbollsligan, hur livet är hemma, hur barnen eller gammelmoster mår, vad Putin pysslar med i Ryssland, hur det har gått i kyrkovalet, den snälla busschauffören som stannade när du sprang för att hinna eller vad som helst annat som finns i huvudet.  Snälla, låt matbordet vara en fredad zon från pekpinnar!

Vänliga hälsningar Åsa